elvirasblatira.blogg.se

Sedan 2012 har veteranerna Alex Schulman och Sigge Eklund tillsammans drivit podden Alex och Sigge. Med över 656 avsnitt och upp till en miljon lyssnare i veckan har de under november varit ute på en efterlängtad WORLDTOUR. Med denna livepodd har de turnerat genom tio olika städer och jag och min kompis Siri var där och upplevde showen i Uppsala den 13 november. I livepodden sitter de och pratar, konverserar och drar anekdoter medan bilder och videor visas på en stor skärm bakom dem.

Efter en inställd pendel och två inställda Mälartåg anlände jag och Alex och Sigge-fantasten Siri till Uppsala 18.10, tjugo minuter innan dörrarna öppnade. Vi sprang från centralen till ett fullsmockat Baras Ställe. Vem visste att man behövde boka bord på Baras i Uppsala? Så gör man inte i Stockholm, only in Uppsala. Vi fick nöja oss med Harrys Corner på Dragarbrunnsgatan. Vi beställde två stor stark, en hamburgare och en korg pommes med… bearnaise? Klockan slog 18.30. Dörrarna hade redan öppnat. Jag var stressad, Siri tryckte sin hamburgare. Innan jag sänkte min öl filmade hon mig när jag återskapade Schulmans återkommande instagram story när han med skakig hand skjuter undan en svagare drink för att visa den starkare därbakom. Vi betalar och kutar mot livepodden. Klockar slår 18.48. Vi springer fel, uppför en trappa. Vi springer under en bro och kommer fram till Uppsala Konsert och Kongress.

Inne i byggnaden är det kalt i marmor och en lång kö slingrar sig nedför en trappa till bottenplan och garderoben. I kön står uppsalastudenter och en man väldigt lik Kalle Möller! Garderoben är obligatorisk. De spelar One Dance av Drake i högtalarna. Brings back memories från en natt på Debaser. Vi har plats 757 oh 758 på balkongen. Vi lämnar jackor och väskor och åker upp för rulltrappan i ett nu tomt Konsert och Kongress. En tjej skannar biljetterna och hänvisar oss till ännu en trappa uppåt. Jag klagar på att mitt bröst gör ont, men Siri har ont i livmodern. Klockan är 19.11. En publikvärd möter oss och blippar hastigt våra biljetter åter en gång. Vi går in genom vänster dörr på balkongen och in i den stora salen. Det är fullsatt.

Medan jag och Siri tränger oss förbi publiken på rad två ser vi dom: Alex Schulman och Sigge Eklund. De sitter mitt på scenen i varsin fåtölj, under dem ligger en persisk matta och i bakgrunden ligger två avlånga strålkastare. Sigge är svartklädd med Dr. Martens och sitter med benen i kors. Alex kläder är lika svarta, hans frisyr är backslick och på bordet mellan dem ligger hans dator med klistermärket NORRA STÅPLATS. På skärmen bakom dem visas bilder från sjuttiotals barnböcker där kvinnor runkar av män. Barnböckerna skulle visa verkligheten, hur det faktiskt var. Vidare visas andra sexbilder och en föreställande en mamma som inte vill vara på jobbet. Mamman tänker bara på mannen Mikael. Vi sätter oss ned. Är detta en feberdröm? tänker vi båda. Nej, inte än. Vi vet ännu inte vad som komma skall.

Vidare visas nutida barnböcker och andra böcker om sex. Alla ser så ledsna ut! Och för att fixa problemet har Sigge komponerat sin egen barnbok, baserat på Alex mycket äldre pappa Allan Schulman (1919–2003), som i boken föddes 1776. Allan knullar sig genom livet. Det började med kossor och sedan till Alex mamma Lisette Schulman (1951–2015) som behövde dricka sig full genom akten på bröllopsnatten. Innan Allans sista andetag behövde han dra en sista runk. Innan hans död ger han en bok han skrivit till Alex om hur man knullar sig genom livet. Alex ska som Allan också knulla sig genom livets alla fram- och motgångar. Barnboken behöver såklart ett omslag, och det hade Sigge fixat. Ett fint porträtt på Allan och Alex, avmålat av ingen mindre än Prickasso: mannen som målar med kuken. Hans extrema arbetsprocess fick vi i publiken se på film. Tavlan målades med kuken, röven och målarpenslar han hade stoppat in i… kuken. Ett riktigt fint omslag blev det i alla fall!

På tal om barndomen och barndomstrauman handlar nästa segment om en man vars memoarer är titulerade efter ett sådant: Gerth Wingårdh med boken Gula Fläcken. Gula Fläcken är döpt efter Gerths mammas inkontinens då hon en gång skrattade så pass mycket att hon kissade en stor gul pöl på linoleumgolvet. Ett minne som ligger varmt om hjärtat hos Wingårdh. Gerth har återigen skapat ”konst” av ett barndomstrauma. Hans enhetliga blåa badrum skapades inspirerat av en händelse när han nästintill drunknade i en pool.

Dessa trauman stör honom inte, han skrattar och ler när han pratar om det i intervjuer med Malou. Alex och Sigge blir väldigt fundersamma – Alex är expert på barndomstrauman, men hans trauman har icke givit honom lycka, snarare framgång, ångest och flertalet böcker. Alex delar med sig om ett nygammalt trauma. Mamma Lisette brukade lura pappa Allan att hon gick till sängs vid 20.00, när hon egentligen satt nere i ett nedsläckt vardagsrum med ett glas vin och kollade på TV i sin ensamhet. Allan voro misstänksam och smög sig nedför trappan en gång i halvtimmen för att se om någon var uppe. Då stängde Lisette snabbt av TV:n och satt knäpptyst i mörkret. Allan ropade "Hallå? är det någon här?” men får inget svar. Detta hände minst fem gånger varje natt i ett och ett halvt år. Men en natt, likt alla andra nätter, smyger Allan sig ned för trappan, stirrar in i mörkret och säger ”jag ser dig.”

Sigge pratar sedan om det skadade manliga egot och visar när Anders Öfvergård försökte förgöra gängkriminaliteten genom att sätta dit Greekazo i en intervju hos Malou efter tio.

Applåder fylls i rummet medan Alex funderar. Var Lisette och Allans förhållande verkligen så horribelt som han hade uppfattade det som barn? För några dagar sedan hade Jan Troell fört över egenfilmade videor till Alex på hans mamma och pappa tillsammans. I sjuttiotalsvideorna fick man bland annat se när de spelade tennis och satt tillsammans med sina vänner en sommarkväll i bersån och hade det trevligt. I den sista rullen stod Allan upp framför vänskaran och berättade ett skämt, och på andra sidan bordet satt Lisette och kollade på Allan med en kärleksfull blick. Och så kollar man bara på någon som man älskar. Lisette och Allan hade det ändå bra innan allt gick utför.

Sigge berättar om deras nya podd Mardrömsgästen. Podden där de tvingas stå öga mot öga med personerna de hånat mest. Ur podden får vi se klipp bakom kulisserna. Morgan Alling intar poddstudion först och han är arg. Han påstår att Schulmans och Eklunds ord svetsat sig in i hans själ så pass hårt att han på riktigt hatat sig själv i flera år. Han har spottat på sin egen spegelbild och nu vågar han inte se dem i ögonen. Alex ser väldigt rädd ut. Därefter visas klipp från podden med Per Holknekt, och vad gör han? Inte gråter han. Per Holknekt berättar om alla hans framgångar i livet och de verkar aldrig ta slut. Trots sina 1300 betalda föreläsningar vågar han heller inte riktigt möta deras blickar. Sedan kommer mannen: Alexander Pärleros. Innan de visar sekvensen visas en stor bild på skärmen på Alexander där han gråter. De börjar samtala. Alexander har med sig urklipp från poddar där Alex och Sigge hånat honom. Alexander pratar vidare om hur Schulman enbart är så hatisk för att han faktiskt hatar sig själv. Ett riktigt bra avsnitt, enligt mig. Men till slut vågar de heller inte möta varandras blickar. Alex ser tagen ut, Sigge är mer fundersam. Till sist kommer Stefan Sauk. ”Känns allt bra?” frågar Sigge. "Nej!" Svarar Sauk. Stefan är konfrontativ och stirrar dem rakt in i ögonen. Sigge skrattar "he he he.” Han gillar det.

”Har du någonsin sett din bröllopsfilm?” frågar Alex Sigge. ”Nej” svarar Sigge. Alex visar sin vackra, fina, bröllopsfilm för publiken. Alex och Amanda Schulman gifte sig 2010 i Fleringe kyrka på Gotland, Sigge och Malin Eklund 2007 på Fåfängan i Stockholm. På Alexs bröllop ser man flertalet personligheter; Adam Alsing, Lisette Schulman och fler - men det smyger runt en konstig figur i bakgrunden. Vem kan det vara? Jo, Sigvard Sigge Eklund. Där och då var Alex och Sigge inte vänner, bara bekanta. Men de visste att de gillade varandra, och tillsammans hade de fått nys på en idé. Sigge hade skickat ett mejl till Alex där han föreslog olika slags radioprogram de kunde göra tillsammans. Rix FM, P3 eller företags finansierat. Podden föds 7 juni 2012. 

För sju år sedan hade Alex och Sigge en riktigt dålig livepoddsserie på Rival- och klipp ur den fick vi såklart se. Då hade de en tes om att det utanför poddvärlden skulle ge dem framgång. På Rival stepdansade de tillsammans i matchande vita kostymer och käpp i hela 5 minuter. Det var ingen publikfavorit.

Alex och Sigge har också testat på att skådespela präst och Darth Vader i en duell. Därefter också modern dans. Det var så dåligt att jag skrattade så mycket så jag började gråta. Sigge red dessutom en häst i livesänd TV och blev avkastad 2 gånger. Efter alla misslyckade försök på show utanför poddvärlden insåg de att podden faktiskt är deras livsöde. ”Det utanför podden var inte det som var bäst. Podden är ju där guldet finns” säger Alex, och Sigge instämmer. Publiken jublar. Klockan slår 20.30 och Alex och Sigge ställer sig upp. Don’t Look Back in Anger av Oasis spelas i högtalarna. Till ett oändligt jubel försvinner de bakom draperiet. De kommer in igen och bugar, och sedan kommer de inte tillbaka. Livepodden är slut och jag vill bara ha mer! I kön ned till garderoben berättar jag för Siri att ”detta var en av de bästa sakerna jag sett” och hon känner precis likadant.  

På pendeltåget hemåt kunde jag inte släppa att Sigge aldrig gjorde sin Alexander Skarsgård-imitation. Jag hade så sett fram emot att höra "Schulman, din gamla fitta! BAJEN.” Men även om jag kände mig lite besviken så insåg jag att det ändå var okej. För jag vet att Schulman faktiskt är en fitta, även om Sigge inte sa det denna kväll. Och den fittan är inte Alex Schulman, som jag en gång trodde.  

Denna skrivna recension kan omöjligen göra Alex och Sigges WORLDTOUR rättvisa – livepodden var så mycket bättre än vad jag kan beskriva med ord. Alex och Sigge har verkligen en förmåga att förvandla små saker till något större och ta det ännu lite längre. De får till det varje gång. Om du någonsin får chansen att se dem live, ta den! Det var verkligen värt varenda krona. En fullträff, 10 av 10 stjärnor, plus och bin. Hai Hai!

Elvira Mårding Wållberg, ekonomiansvarig