elvirasblatira.blogg.se

Cult-Classics 

The Velvet Underground & Nico – The Velvet Underground och Nico (1967)

Så jävla mod, om du fattar vad jag menar. Andy Warhols Factory och Edie Sedgwick, mer mod än så kan det inte bli. Randigt, rutigt, NYC, blont och knark. Året är 1967 och Lou Reeds första band The Velvet Underground debuterar med albumet The Velvet Underground & Nico tillsammans med den tyska och idag kontroversiella sångaren Nico.

En kommersiell flopp vid sin release, men har på senare år blivit ett av de mest inflytelserika albumen inom rock- och den alternativa musikscenen. Albumet kombinerar konst, musik och avant-garde teman och har influerat fler än få. Fuzzgitarr och tamburin, rått, experimentellt och ikoniskt.

Plattan är inte bara känd för Sunday Morning, I’ll Be Your Mirror, Femme Fatale, Venus in Furs och Heroin, utan främst för omslaget. En stor gul banan, skapad av konstnären och bandets manager Andy Warhol. Själv har The Velvet Underground & Nico funnits vid min sida sedan åttonde klass (och på min vägg sedan 2022) och jag hävdar att albumet är en del av Södras (och därför min egen) kult. Jag gick från ett högstadie av Zadigväskor och Monclerjackor till ett gymnasium där eleverna bar tröjor med Andy Warhols tryck. Då visste jag att jag på sätt och vis ändå hade hamnat rätt, på andra sidan stan. Tips: skippa I’m Waiting For The Man, till slut får man ont i huvudet… fast egentligen gäller det alla låtar på detta kära debutalbum!

Blood on the Tracks – Bob Dylan (1975)

Trots att Blood on the Tracks är världens bästa skilsmässoalbum nekar Dylan till att albumet vore självbiografiskt. Bob Dylans skilsmässa från Sara Dylan färdigställdes 1977, två år efter albumets release och sägs ha varit inspirationskällan till plattan. Albumet är ett kraftfullt, emotionellt och genialiskt verk om kärlek och allt det förgängliga.

Jag har alltid varit en Bob Dylan-hatare, jag har aldrig fattat mig på honom, but sooner than later föll jag som alla andra. Då jag som de flesta tidigare bara lyssnat på Dylan sporadiskt, då främst låtar från Bringing It All Back Home och Highway 61 Revisited, hade jag ärligt talat inte blivit så pass imponerad (även om låtarna (Queen Jane Approximately) inte är dåliga utan väldigt bra.) Inget hade riktigt fastnat hos mig, förrän detta. För snart ett år sedan kom jag över låten Tangled up in Blue, och det var verkliget något speciellt med den. Munspelet, den rytmiska gitarren, men främst hans rimmande poesiliknande låtrader som beskrev en historia med en rödhårig tjej, fastnade på minnet. Och idag blir jag tårögd varje gång jag hör You´re Gonna Make Me Lonesome When You Go. Om du gillar munspel är detta album no.1, och om man någonsin vågar kliva ur sin sextiodalsbubbla är detta folkrockalbum ett av något man ska utforska. Och till sist fattar jag varför Fredrik Wikingsson älskar Dylan, forever and ever.

The Doors - The Doors (1967)

Gruppen, albumet, som inte bara präglat mina snart tre år på Södra Latin, utan albumet som influerat hela världens punkscen, i stora drag. Den 20 oktober 1967 såg Iggy Pop The Doors live på University of Michigan för första gången, och där och då förändrades allt. Att se The Doors live var något helt utöver det vanliga, med Morrisons spontana poesiuppläsningar och hans intensiva närvaro på scenen. Många klassar honom som världens första rockstjärna. The Lizard King, som han kallar sig själv. Bandets råa, mörka känsla inspirerade Iggy och The Stooges att utveckla den aggressiva proto-punkstil de är kända för idag. Punken föddes där och då. 

The Doors debutalbum, släppt 1967, är ett psykedeliskt mästerverk som blandar rock, blues och jazz, gravt inspirerad av hela Kaliforniens mystik. I Ray Manzareks egna ord var gruppen uppdelad, han var The Cool Jazz-Cat, John Densmore och Robbie Krieger The Flower Children och Jim Morrison The Black Mamba. Med Jim Morrisons poetiska och mörka lyrik, Ray Manzareks hammondorgel och Robbie Kriegers flamencogitarr skapade bandet något helt nytt. Plattans längsta låtar är Light My Fire och The End som är 7 respektive 12 minuter och den ena mer kommersiell än den andra. Back Door Man, Soul Kitchen och Alabama Song är alla bluesinspirerade där Alabama Song faktiskt är en cover av Lotte Lenyas ”Alabama Song” från 1930, en mörk och rätt otäck låt. Min favoritlåt är helt klart The Crystal Ship, men jag älskar verkligen allt. The Doors är och kommer alltid vara mitt favoritband och album. Det finns inget bättre än dem. Lyssna!

Only The Greatest - Waylon Jennings (1968)

(Ännu en personlig favorit och) ett inflytelserikt album släppt i musikens guld-decennium, mer specifikt 1968, som kanske inte är särskilt kult-klassiskt, men klassisk country är det om något. Country innan 70-talet. Country innan standarden var långt skägg och rufsigt hår, utan country när kostym, femtiotalsfrilla och polerade boots var grejen.

Country är läskigt, jag vet. Men om man redan är djupt nere i sextiotalsträsket finns countryn bara runt hörnet, och då är det inte lika skrämmande som man skulle tro. Börja med Long Gone, den bästa låten på albumet – sedan resterande med hans Fender Telecaster. Efter öppnas en ny värld, fylld av Cornbread Cowboi, Marty Robbins och Lee Hazlewood. Som de väntat på dig!

Only the Greatest är ett viktigt, men rätt så okänt album i Jennings historia. Med Only Daddy That’ll Walk the Line och Walk On Out of My Mind började Jennings på en ny bana utanför det polerade Nashville-soundet, som dominerade countrymusiken under den tiden. Istället valde han ett ”råare” och mer självständigt give-no-fucks-uttryck, vilket blev signum för outlaw-countryn.

 Jennings kämpade för konstnärlig frihet och ville skapa musik på egna villkor. Hans attityd och stil influerade andra artister som Willie Nelson och Johnny Cash, och tillsammans skulle de bana väg för en ny form av countrymusik (revolutionerande men värre än någonsin, inte min grej alls…) Waylon Jennings är den manligare Johnny Cash, bättre Willie Nelson och rockigare Marty Robbins: och han lade grunden för Outlaw Country. Waylon Jennings is it!

Elvira Mårding Wållberg, Ekonomiansvarig