I hennes huvud
Jag har funderat lite, vilket egentligen passar perfekt då jag har ett psykologiprov 15.15. Jag tror det kluriga med mig är att det verkar som jag alltid yttrar mig om vad jag känner och tänker, men så är faktist inte fallet. Jag erkänner egentligen bara mina åsikter om jag ser att det finns ett komikst syfte med det? förstår du? Jag skulle aldrig erkänna att jag exempelvis älskar ansjovis om jag inte fann något komist syfte i det. Annars brukar jag hålla mina egentliga åsikter för mig själv, och det är något jag insett den senaste tiden. Ingen vet riktigt vad jag egentligen vill, kan, gillar och ogillar. Eller så är det bara att vara en människa. Jag vet inte.
Jag har tidigare fått kommentaren att det som är så härligt med mig är att jag alltid visar vad jag känner. Jag tog det som en komplimang för visso, men vad är det egentligen man ser? Är det så att man ser när jag är ledsen? glad? äcklad? Ja, det är ju sant, det syns ju ändå på utsidan. Men, skulle man någonsin veta att jag hatar Taylor Swift om jag inte sa det? Nej. Detta tyder väl antagligen bara på att jag har integritet, vilket är ett gott tecken. Men jag har faktist fått flera kommentarer tidigare där man påstått att man alltid vet vad jag tycker och känner, och i dem fallen har jag känt helt tvärtemot. Jag kanske är lite mystisk, fast i smyg då. Det vet man ju inte heller. puss